Ett par tejpade glasögon

– Sparsamhet eller ointresse? frågade någon beskt.

Ingetdera vill jag hävda. Jag trivs helt enkelt väldigt bra med mina läsglasögon. Båda skalmarna har gått av, visst. Fast vad gör det. Med superlim och tejp klarar de sig några månader till. Eller år. Det är faktiskt inte så noga.

Kanske är det att dra icke-konsumtionen till sin spets, att fortsätta använda de där pinsamt trasiga läsglasögonen. Det ligger ett par till hemma. Hela. De har jag bara med mig när jag är ute på jobb. Då bör man se hyfsat städad ut. Hel och ren. Vänder man på argumentet borde det förstås vara tvärt om. Det är när jag är ute bland folk jag bör visa min inställning kring konsumtionshets. Visa att ett par fullt funktionsdugliga läsglasögon alls inte behöver bytas ut så länge de går att använda.

Inställningen förvånar mig ändå. Min egen inställning. Från att ha brottats under fåfängans ok hela mitt liv är det en ganska skön insikt att, nej, det spelar ingen roll. För några veckor sedan var jag på väg till optikern för att köpa mig ett par hela läsglasögon så att favoriterna kunde kasseras. Det får finnas gränser för snålheten, tänkte jag. Men ångern slog till och här sitter jag nu med mina limmade och tejpade gamla trotjänare på näsan. Det känns skönt på något sätt.

Möjligen är det ändå en liten del sparsamhet och ointresse som gör att jag inte orkar bry mig. Precis som den där personen påpekade för några dagar sedan. Men det finns viktigare saker i livet än ett andra par hela läsglasögon. Konsumera mindre, till exempel. Eller åka tåg till Venedig. Uppleva saker.

Det finns en bekännelse till i den här historien. För pinsammast av allt är nog ändå att det här uttjatade paret läsglasögonen faktiskt plockades upp ur papperskorgen på jobbet för några år sedan. Jag till optikern och satte i nya glas. Då var förvisso skalmar och båge hela.

Läsglasögonen är nu inne på sitt tredje liv. Eller fjärde.